Det gror i mig
Idag tänkte jag berätta om någonting lite mer personligt, (inte för att det jag berättade igår inte var personligt...) nämligen vikt.
Resan fortsätter..
För mig har viktern varit ett problem i många år. Men det var först när jag flyttade till mitt familjehem som jag själv började tänk på min kropp som någonting hemskt, fult och äckligt. Jag började träna och såg resultat. Blir så glad för varje sak man ser skillnad på.
Men det som gror i mig är självhatet. Tankarna om hur ful och äcklig min kropp är. Det tog flera månader innan jag vågade visa mig helt inför min pojkvän. Innan jag vågade duscha med honom, visa mig i bikini var hemskt.
Jag mår fortfarande dåligt över att visa min kropp för folk, även min pojkvän, men jag försöker jobba bort det. Men vissa dagar är svårare än andra. Vissa dagar äter jag knappt medans jag vissa dagar glufsar i mig. Jag försöker kompencera den ena dagen för den andra.
Det hjälper inte när pojkvännen berättar hur han älskar mina kurvor eller hur fin jag är när jag inte själv kan se det. Men
jag vet att många kämpar med detta problem, på ett eller annat sätt. Jag ser mig inte som sjuk eller som att jag har något större problem, ser mig mest som en i mängden med detta kroppshatet.
